Naturaliserad 1731-01-01, introducerad 1731. Ättens sist levande medlem upphöjd i friherrligt och grevligt stånd.
Förutom den suveräna ätten von Salza, vars mest framstående medlem var Herman von Salza till Salza (nuv. Langensalza) i Timringen, tyska ordens berömde herrmästare, död 1239, har funnits en rad tyska släkter von Salza av lägre adel. I en uppsats i Jahrbuch fur Genealogie, Heraldik und Sphragistik (Mitau), arg. 1902, betitlad Die richtige Abstammung und das richtigc Wappen der Freiherren und Grafen von Salza in Esthland und in Schweden, har arkivrådet i Magdeburg von Mulverstedt kritiskt behandlat det i tyska arkiv befintliga materialet till dessa släkters genealogi och kunnat påvisa icke mindre än tio olika med varandra icke besläktade ätter von Salza under 13. till 16. århundradena. Av dessa äro numera alla utdöda utom två, nämligen den till Estland och Sverige överflyttade ätten von Salza till Brücken, vilken dock i mitten av 1700-talet utslocknade i sitt hemland, samt ätten von Salza und Lichtenau i Oberlausitz och Sachsen, vilken 1792-12-21 upphöjdes i böhmiskt friherrestånd. Efter överflyttningen till Estland bortlade den förra ätten redan före mitten av 1600-talet sitt ursprungliga vapen, en schackrutad Sparre, och upptog ett kvadrerat vapen, i vars första och fjärde fält ses lichtenauättens vapen, en lilja (vilken lär hava förts av herrmästaren Herman von Salza), och i det andra och tredje två från varandra vända metkrokar, vilka förts av en tredje, år 1631 utdöd ätt von Salza till Ascherode, med vilken den ej heller hade någon gemensam härstamning. Detta sammansatta vapen, krönt av tvenne hjälmar, hade uppstått genom en mellan dessa båda senare ätter, under den oriktiga förutsättningen av gemensam härstamning från den suveräna ätten, ingången vapenförening, vilken formligen bekräftades av kejsar Carl V genom diplom 1540-03-17. – Ätten, vars namn i Sverige och Estland skrivits Saltza, har i sistnämnda land erhållit baronlig värdighet. Filip Johan von Saltza till Hoebbet, född 1717, död 1787, brorson till de i Sverige naturaliserade bröderna von Saltza, blev tillika med sina sysslingar, bröderna Otto Reinhold och Adam Johan, sonsöner till nedanstående Anton Fredriks broder, ryttmästaren vid estländska adelsfanan Detlof Johan von Saltza, död 1711, på grund av sin farbroder Jakob Ludvigs 1755 erhållna svenska friherrediplom, inskriven i estländska adelsmatrikeln som baron 1759. Filip Johans son, estländska lantrådet och vice guvernören, baron Alexander Filip von Saltza, död 1821, hade i sitt gifte med Agneta Johanna Staél von Holstein sönerna, generalmajorerna Peter Johan Ernst, som stupade vid Silistria 1829, och Filip Johan, död 1852, samt överstarna Herman Reinhold, död 1839, och Carl Magnus, med vilken denna gren av ätten utdog 1866. Från Otto Reinhold och Adam Johan fortleva ännu grenar i Estland och Ryssland, event. i rysk emigration. Bland Otto Reinholds efterkommande märkas sonsonen, ryske generallöjtnanten och kommendanten i Petersburg, baron Carl Nikolaus, död 1862, samt dennes son, ryska verkliga statsrådet, baron Woldemar, död 1873, och brorson, generalen av infanteriet, baron Anton Jegorovitj, död under världskriget 1915. Bekräftelse på den estländska grenens barontitel i Ryssland hade erhållits genom senatsbeslut 1855-09-05, varpå följde kejserlig konfirmation genom riksrådsbeslut 1865-12-10.
Litteratur: se ovan samt v. Salza, Regesten des aus dem alten deutschcn Herrenstande hervorgegangenen Geschlechts Salza etc. (1853).
Henrik von Salza, till Brücken i kretsen Sangerhausen i Sachsen. Gift med Elisabet von Spitznaze.
Barn:
Barn:
Barn:
Barn:
Barn:
Barn:
Evert Fredrik von Saltza, naturaliserad von Saltza (son av Anton Fredrik von Saltza, Tab. 1), döpt 1681-02-20 i Reval. Volontär vid Tiesenhausens livländska kavalleriregemente 1698. Avsked 1699. Grand-mousquetaire i sachsisk tjänst med löjtnants rang 1699. Avsked 1700-05-12. Kapten vid Åbo läns tremänningsinfanteriregemente 1700-09-15. Konfirmationsfullmakt 1700-11-03. Avsked 1707. Livdrabant 1708-05-12. Följde till Bender. Vice korpral vid livdrabantkåren 1714-09-10. Fången vid Stresow på Rügen 1715-11-05. Rymde 1718. Korpral vid livdrabantkåren 1719-06-22. Överstelöjtnants karaktär 1723-05-27. Naturaliserad svensk adelsman 1731-01-01 jämte sin yngre broder Jakob Ludvig (introducerad 1731 under nr 1849). Överstelöjtnant vid Jämtlands regemente 1743-02-08. RSO 1748-09-26. Död 1750-08-10 Vångeni utan söner och slöt således själv sin adliga ättegren. Gift med Elisabet Catharina von Platen, född 1689 på Rügen, död 1757-02-19 på Vången (At (P).), dotter av Wilcke von Platen, till Subzow, och Margareta Eva von Platen, av huset Grantzewitz.
Barn:
Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.