Den av de medeltida Stureätterna, som förde tre balkvis (emellanåt ginbalksvis) ordnade svarta sjöblad i guldfält, är känd genom sex generationer och utslocknade 1503 med riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Någon släktskap med andra släkter med samma namn har icke kunnat bevisas men förefaller trolig.
Nämnda vapen fördes emellertid också av den s. k. Vingätten, som även var besutten i samma trakter av Västergötland som sjöbladsätten Sture. Vingättens mest kände medlem, lagmannen i Värmland, riksrådet och riddaren Gustav Tunason (levde 1315—1357), begagnade sig visserligen oftast av ett sigill, som endast innehöll en hjälm, men förde även de tre sjöbladen som vapen. Detta vapen står också på hans gravsten. Hans dotter i äktenskapet med Mekthild Lydersdotter (van Kyren), Bengta, som blev Heyne Snakenborgs hustru, förde de tre sjöbladen. Eftersom Gustav Tunason hade en broder med namnet Anund och han dessutom låter Anund Sture d. ä. bestyrka en donation (DS, nr 4518, 4537), torde släktskap föreligga. Troligen voro de kusiner och tillhörde Anund Sture d. ä:s fader den Stureätt, som förde ett gumsehuvud — namnet Magnus på Anund Sture d. ä:s son, hemorts- och beseglingskontakt tala härför. Anund Sture d. ä. skulle då varit son till en syster till Gustav Tunasons fader Tune Anundsson och upptagit morfaderns vapen. Denne bör vara identisk med den Anund Tunason, som deltog i Filipssönernas uppror. Härigenom får man en naturlig förklaring till att Tune Anundsson gifte sig med Johan Filipssons (Aspenäsätten) änka Ingeborg Svantepolksdotter (Svantepolk Knutssons ätt).
Medan sjöbladsätten Sture under 1300-talet i huvudsak synes ha varit knuten till Västergötland, dominera i dess 1400-talshistoria beläggen på gårdar i Södermanland och östra Småland. Sten Sture den äldres många gårdar kommo med tiden att ingå i Gustav I:s arv och eget.
Anund Sture. Namnes tidigast 1310. Var hertiginnan Ingeborgs råd 1321. Blev riddare mellan 12.9 1326 och 29.7 1327, d. v. s. troligen i samband med hertiginnan Ingeborgs bröllop med Knut Porse 21.6 1327. Var riksråd 11.9 1344. Var ståthållare i Skåne 29.7 1333 och häradshövding i Gäsene hd i Västergötland 20.7 1347. Avled 4.7 1360 eller s. d. 1361. Innehade gårdar i Glanshammars hd i Närke, i Kinds och Åse hd i Västergötland samt i Bråbo och Dals hd i Östergötland Var 29.12 1331 gift med Katarina, som av beseglingen att döma troligen var syster till Karl och Erengisl Näskonungssöner (delad sköld), vilka kallade Anund »gener» (svåger)
Barn:
Magnus Sture (son av Anund Sture, tab. 1). Nämnes tidigast 21.2 1356 och var då redan riddare. Stod 1358 på Magnus Erikssons sida mot Erik Magnusson och 1371 på Håkan Magnussons sida mot Albrekt av Mecklenburg. Levde ännu 14.10 1391. Var troligen före 21.2 1356 och säkert före 4.7 1360 gift med Karin, dotter av riddaren Algot Magnusson (Algotssönernas ätt) och Mekthild Lydersdotter (van Kyren). Magnus Stures hustru avled före 14.9 1379.
Barn:
Algot Magnusson (son av Magnus Sture, tab. 2). Omnämnes tidigast 21.9 1374. Var hövitsman på Öresten 1385. Blev riddare mellan 21.12 1395 och 2.8 1396, d. v. s. troligen i samband med hyllningen av konung Erik av Pommern 23.7 1396. Nämnes som riksråd från 1396. Var hövitsman på Örebro 1392 och i Uppland 1396. Var drottning Margaretas ombud vid stilleståndsförhandlingarna på Gotland 1404. Fick Styresholms slott och Ångermanland som livstidsförläning 1405. Hade Västerrekarne hd som län 1409 och Åkers hd 1419, båda i Södermanland. Var hövitsman på Gripsholm 1419 och på Nyköping 1423. Avled 7.3 1426 och begrovs i Vadstena. Skrev sig till Rävsnäs. Var före 30.8 1381 gift med Märta Bosdotter, dotter av riddaren och riksrådet Bo Bosson (Natt och Dag). Fru Märta hade tidigare varit gift med Kristofer Michelsdorp, som nämnes som levande sista gången 22.12 1374.
Barn:
Gustav Algotsson (son av Algot Magnusson, tab. 3). Namnes tidigast 20.9 1407 och var redan då riddare. Var häradshövding i Oppunda hd i Södermanland 1430—1440. Torde ha blivit riksråd 1435. Avled 1448 före 18.10 och begrovs i Strängnäs domkyrka. Skrevs till hustruns gård Ängsö i likanämnd sn i Ytterljurbo hd i Västmanland 1419. Hade efter hennes död denna gård i förläning av svärmodern Birgitta Magnusdotter (Porse). Blev före 5.8 1409 gift med Elin Arvidsdotter, dotter av riddaren och riksrådet Arvid Bengtsson (Oxenstierna) och Birgitta Magnusdotter (Porse). Blev 7.10 1425 omgift med Märta Ulfsdotter, dotter av riddaren Ulf Bengtsson (Sparre av Hjulsta och Ängsö) till Lagmansö i äktenskap med en dotter till väpnaren Håkan Halstensson (Halsten Peterssons ätt).
Barn:
Anund Sture, även kallad Sture Algotsson (son av Algot Magnusson, tab. 3). Nämnes första gången 20.9 1407 och var troligen redan då riddare, vilket han säkert var 31.8 1409. Var troligen riksråd 12.4 1413. Levde ännu i juni 1434 och begravdes 21.9 1434. Skrevs 1419 till Grönskog i Fliseryds sn i Handbörds hd i Småland. Blev gift före 2.3 1424 och sannolikt före 31.8 1409 med Kristina Anundsdotter, dotter av lagmannen på Öland, riksrådet och riddaren Anund Jonsson (Lejonansikte, Hemming Ödgislasons ätt) och antingen hans tidigare hustru Ramborg Israelsdotter (Finstaätten) eller hans senare hustru Agneta (enhörning, troligen av ätten Nipertz). Fru Kristina levde ännu 21.10 1440 men var död 1441.
Son:
Gustav Sture (son av Anund Sture, tab. 5). Nämnes tidigast 1438. Förekommer som riksråd från samma år. Blev riddare mellan 8.7 1441 och 5.1 1442, d. v. s. vid konung Kristofers kröning 14.9 1441. Var hövitsman på Älvsborg 7.9 1441. Var 3.4 1443 samt vid sin död hövitsman i Kalmar. Levde ännu 2.1 1444 men var död 29.1 s. å.. Avled sannolikt 26.1 1444. Gift före 29.8 1438 med Birgitta Stensdotter, dotter av riksrådet Sten Turesson (Bielke) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta). Fru Birgitta blev före 12.2 1447 omgift med riddaren och sedermera riksrådet och lagmannen i Uppland Gustav Karlsson (Gumsehuvud).
Barn:
Äldre svenska frälsesläkter. Utgivna av riddarhusdirektionen. (ÄSF). Kjell-Gunnar Lundholm. G. Carlsson, Till de medeltida Stureätternas genealogi, PHT 1920, s. 89—106; K. G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen (1956). Jan Raneke, Svenska medeltidsvapen.