Von Thurn nr 5

Grevliga ätten von Thurn nr 5 †

Grevlig 1635, introd. s. å. 24/10 utdöd 1656-08-20.

Ätten Thurn (Thurn-Valsassina) är en urgammal, under namnen de Turri, de la Tour, della Torre, de las Torres tidigt över stora delar av Europa spridd adelsätt. Från mitten av 1200-talet till början av följande århundrade var ätten den härskande familjen i Milano, intog därefter en ledande ställning i Aqvileja samt förvärvade grevskapet Valsassina vid Comosjön. Den svenska grenen härstammar från Veit von Thurn, som inkom till de österrikiska arvländerna i förra hälften av 1500-talet, och blev riksgreve 1541. Andra grenar fortleva ännu därstädes såsom grevar von Thurn und Valsassina. Det riksomedelbara furstehuset Thurn und Taxis i Tyskland, känt för sin verksamhet i postväsendets tjänst, har ingen bevislig härstamning från ätten Thurn-Valsassina, ehuru det sedan 1650 burit dennas namn och vapen. – Ättens stamtavla finnes hos Hübner och i andra tyska genealogiska arbeten.

¹At (So). ²At (RA). ³Af.

Veit von Thurn, greve av Thurn och Valsassina. Kammarpage hos kejsar Fredrik III. Överstemunskänk hos kejsar Maximilian. Hov-, lant- och riksråd samt krigskommissarie i Görz och Friaul. Översteskattmästare hos konungen i Ungern och Böhmen, ärkehertig Ferdinand. Lanthauptman i hertigdömet Krain och överstehovmästare för nämnda furstes barn. Riddare. Överste och arvlandhovmästare i Krain. Av kejsar Carl V upphöjd till riksgreve 1541. Han blev vid stormningen av Pfortenau 1514 fången och förd till Venedig, men sedermera befriad. Gift, men med vilken är ej känt.

Barn:

• Frans, greve av Thurn. Riddare. Arvlandhovmästare i Krain och ärkehertig Ferdinands geheimeråd. Han erhöll slottet Leipnik och staden Deutschbrod m. fl. besittningar i Böhmen och Mähren. Gift 1:o 1533 med Ludomilla Berka und Duba. Gift 2:o 1560 med Barbara von Schlick, dotter av Hieronymus von Schlick, till Passau och Weiskirchen.

Barn:

• 2. Henrik Mattias, greve von Thurn, greve till Thurn och Valsassina, friherre till Kreutzberg, herre till Wellisch, Wisternitz, Lansdorf, Gedingen, Deutschbrod, Passitsch, Wastmy, Krautheim och Wolmerstadt. Född 1567-02-24 på slottet Lipnick i Böhmen. Vidsträckta utrikes resor 1584–1586, bl. a. djupt in i Afrika och Asien. Gick i österrikisk tjänst 1588. Krigshovråd samt 1601 överste. De böhmiska ständernas generallöjtnant 1609. Erhöll samma tjänst hos de mähriska ständerna 1619. Fältmarskalk och generalfältmarskalk 1620. Efter nederlaget vid Prag s. å. i siebenbürgiska fursten Bethlen Gabors tjänst. Republiken Venedigs överbefälhavare 1622. Avsked därifrån 1627 och gick s. å. först i dansk, sedan i svensk tjänst. Deltog i striderna i Preussen 1628. Generallöjtnant 1629. Guvernör i Ingermanland med underliggande fästningar Narva, Jama och Coporie s. å. 14/11. Svensk ambassadör till kurfursten av Brandenburg 1630. Kommenderande befälhavare över svenska arméerna i Schlesien och Mähren 1633-02-09. Slagen av Wallenstein vid Steinau s. å. 11/10 och tillfångatagen men frigiven s. å. Överkommendant i Würzburg 1634-09-03. Natural. svensk greve 1635 (barnbarnen introd. s. å. 24/10 under nr 4, vilket nummer sonsonen Henrik 1650 avstod till förmån för Axel Oxenstierna, varefter ättens nummer blev 5). Död 1640-01-26 i Pernau, dit han begav sig 1636 och där tillbragte sin ålderdom i stillhet, samt begraven 1640-03-08 i Revals domkyrka. 'Han var en tapper krigare och utmärkte sig särdeles under det år 1604 utbrutna bondeupproret i Österrike, då han jagade de upproriska ur landet. Bekände sig till lutherska religionen och erhöll 1609 kejsarens försäkran om fri religionsövning samt var vid konungavalet i Böhmen en av de generaler, som med 30,000 man försvarade protestanternas sak. Fredade Prag mot de katolska samt anförde det stora fältslaget på Vita berget vid nämnda stad den 29 okt. 1620, då han likväl måste vika tillbaka. Nödgades därefter för sin religionsbekännelses skull, lämna allt vad han ägde i Böhmen samt begav sig till Siebenbürgen, vars furste, Bethlen Gabor, låg i fält mot kejsaren. Skickades av honom med en armé till Ungern och slog kejserliga generalen greve Bucquoi 1621. Inryckte 1623 med turkiska hjälptrupper i Mähren och intog åtskilliga orter. Gick 1624, vid freden emellan kejsaren och Bethlen Gabor, till Holland, varifrån han kom till Venedig, Danmark och sist i svensk tjänst. Blev därunder överfallen av Wallenstein vid Steinau 1633 samt nödgades giva sig fången med förlust av 2,000 man. Utgav 1635 från trycket en försvarsskrift mot några äreröriga beskyllningar, som blivit honom gjorda i Tyskland.' Gift 1:o 1591 med Magdalena Galle, död 1592-07-26 i barnsäng, dotter av överstekrigs- presidenten i hertigdömet Österrike Bernhard Leo Galle, friherre till Loesdorf och pantinnehavare av herrskapet Aspern, med Anna Teuffelin, frifru till Gundersdorf. Gift 2:o 1603 med Susanna Elisabet von Tiefenbach, som överlevde honom, dotter av friherre Otto von Tiefenbach, till Kraniksberg.

Barn:

• 1. Frans Bernhard, greve till Thurn, herre till Creutzhaven och Venngarn i S:t Olofs socken Uppsala län, som han 1627-04-24 erhöll i förläning av svenska kronan³. Född 1592-07-26. Överste i böhmiske konungen Fredrik av Pfalz' tjänst 1619. Gick i svensk tjänst 1623. Överste för svenska hovregementet eller livgardet 1624-03-31 och tillika för ett tyskt värvat regemente 1625. Erhöll 1627 grevskapet Pernau i Livland. Sergeantmajorgeneral 1628. Död 1628-10-14 i Strassburg i Preussen och begraven 1629 i Elbing. Han bevistade i spetsen för sitt regemente slaget på Vita berget 1620, försvarade därefter under mer än ett års tid fästningen Glatz, men nödgades 1621-10-22 kapitulera mot fritt avtåg och ställde sig under Christian av Braunschweig. Deltog 1623 6/8 i slaget vid Stadtlohn, där han erhöll två svåra skottsår och kvarlämnades som död på slagfältet. Efter sitt tillfrisknande anställd i svensk tjänst, där han under fälttågen Livland och Preussen visade stora prov på mannamod, försiktighet och styrka. Deltog med utmärkelse i slaget vid Wallhof 1626 och likaså vid Mewe s. å., där hans och hovregementets tappra förhållande omtalas. Träffades av ett skott i huvudet 1627 vid det olyckliga försöket att övergå Weichseln, men kämpade snart åter i främsta linjen tills han följande år bortrycktes av en härjande fläckfeber. Gift 1619-02-27 i Prag med grevinnan Magdalena von Hardeck, levde ännu 1646¹, dotter av arvskänken i Österrike, ärkedrotsen i Steijer, kejsar Mattias' råd greve Georg Fredrik von Hardeck och friherrinnan Sidonia von Herberstein.

Barn:

• Tre äldre barn, ej ens kända till namnen.

• Christian, greve till Thurn och Valsassina. Född 1624-04-07 i Leuwarden i Friesland. Död 1640-07-14 i Pernau och begraven 1641-03-08 i Reval.

• Henrik, greve till Thurn, Valsassina och Pernau, friherre till Kreutzberg, herre till Wellisch, Wisternitz, Göttingen, Loesdorf och Venngarn, vilket sistnämnda gods han 1653 försålde till M. G. De la Gardie³. Född 1628. Tjänade i trettioåriga kriget. Var 1646 kompanichef vid hertigens av Sönderborg regemente. Återvände från kriget som överste. Guvernör i Riga samt över wendiska och pernauska kretsarna i Livland 1649-10-03. Generalmajor 1651-04-22. Guvernör i Estland 1653. Riksråd s. å. 4/10. Överbefälhavare för de svenska trupperna i Livland vid ryssarnas infall i detta land 1656. Nödgades vika för övermakten och draga sig in i Riga. Stupade s. å. 20/8 i en skärmytsling utanför stadens murar, varefter hans huvud avhöggs av ryssarna, men tsar Aleksej lät några dagar därefter, den 25 aug., skicka det i en låda, fodrad med röd taft, till hans änka, varefter svenskarna återköpte kroppen och han begrovs i stadskyrkan i Riga. Riksrådet greve von Thurn slöt, såsom barnlös, denna grevliga ätt på svärdssidan. Gift 1648 med markgrevinnan Johanna Margareta af Baden-Hochberg i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1640-09-16 i Arolsen med fältmarskalken Johan Banér [nr 22] i hans 3:e gifte, född 1596, död 1641), född 1623-12-05, död 1661-01-01 på Audern² i Livland, dotter av markgreven Fredrik V av Baden-Hochberg och hans 1:a gemål hertiginnan Barbara av Würtemberg.

• Ännu ett barn, okänt.

Källor

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.