Angående Björn Näfs ätt är att nämna, att det ej kunnat bevisas, att Nils Björnsson var son till Björn Näf, men att detta synes troligt med hänsyn till att de båda tillhörde högfrälset och voro knutna till Västergötland; det sistnämnda framgår i Björn Näfs fall av att han begravdes i Gudhems kloster, i Nils Björnssons av hans ingifte i Algotssönernas ätt och svågerlag med västgötalagmannen Knut Magnusson (Tyrgils Knutssons ätt). Avsaknaden av dessa båda karakteristika gör, att man icke med samma grad av sannolikhet kan våga anse Björn Näf vara fader till den Arvid Björnsson, som förde färlavapnet 1328, och vars hustru liksom sin föregående make Johan Bondason var knuten till södra Uppland. Ärkebiskop Olof Björnsson, som i litteraturen länge uppgivits vara Björn Näfs son, förde icke färlavapnet, varför ingen anledning torde föreligga att hänföra honom till denna ätt
Björn Näf. Uppges ha tjänat Birger jarl och varit konung Magnus lärare. Uppträder tidigast 1276 och var redan då riddare, vilket visar, att han ej, såsom uppges i litteraturen, kan vara identisk med den 1285-1286 uppträdande södermanlandslagmannen Björn, vilken icke var riddare. Var riksråd 1288. Levde ännu 1296 och möjligen ännu 1299, om han är identisk med den riddare Björn Nilsson, som då uppträder såsom släkting till Orestes Keldorsson. Var 1296 gift med Kristina Ulvasedotter, som levde ännu 1322 och var dotter av Ramfrid Gustavsdotter (lejon) i äktenskap med en Ulvase.
Son (då det är osäkert, om han var Björn Näfs son, kan det ej heller med säkerhet påstås, att han var född i angivet äktenskap):
Äldre svenska frälsesläkter. Utgivna av riddarhusdirektionen. (ÄSF). Hans Gillingstam Jan Raneke, Svenska medeltidsvapen.