Lagerberg nr 75
Från Adelsvapens Wiki.
Den grevliga ätten Lagerberg (nr 75) härstammar från riksrådet greve Sven Lagerberg. Född på Stora Kärr (Habo) i Västergötland den 28 mars 1672. Föräldrarna var häradshövdingen Lars Jonsson d.y. Herrlund, senare adlad Lagerberg och Anna Örnevinge dotter till Gustaf Eriksson Örnevinge. Gustaf var enda son till Erik Brahe i ett förhållande med Anna Kern.
Med en goda och vårdad uppfostran ingick Sven Lagerberg 1690 i krigstjänst såsom fänrik vid Skaraborgs regemente. Det Stora nordiska kriget började först i mars år 1700 då August som var kurfurste av Sachsen och nybliven kung av Polen anfaller Livland. Sven Lagerberg deltog senare i Carl XII:s alla fälttåg och blev vid Ruitava liggande på valplatsen, sårad, överriden och trampad, men räddades på det sätt, att en dragon upptog honom på sin häst och förde honom ur striden. Under Karl XII:s vistelse i Turkiet användes han som underhand Inre med kanen på Krim och förmådde honom genom sina förställningar att förena sina trupper med turkarna till ett anfall på Ryssland. Han befordrades 1710 till överstlöjtnant vid Skaraborgs regemente och blev 1714 överste för Kronobergs regemente, med vilket han bevistade den nära årslånga belägringen av Wismar i Tyskland och företog därunder flera lyckliga utfall. Befordrad till generalmajor och chef för Skaraborgs regemente 1717, deltog han i denna egenskap i följande års fälttåg mot Norge. Karl XII dör klockan 21.00 den 30 november av en kula i tinningen då han är ute i en löpgrav för att inspektera belägringen och anträda återtåget till Sverige. Karl XII:s syster Ulrika Eleonora väljs den 23 februari 1719 till drottning och det är sedan hon som upphöjder Sven Lagerberg till friherre 1719, året därefter blir han president i statskontoret.
Till civil ämbetsman var Sven Lagerberg synnerligen väl ansedd, med sig hade han grundliga kunskaper, sin omfattande blick och en arbetsförmåga och ihärdighet, som väckte beundran. Till följd av dessa och andra utmärkta egenskaper kom han snart att utöva ett ganska stort inflytande och var de första åren efter det nya statsskicket, jämte Horn, den egentlige ledaren av fäderneslandets öden. Av adeln vald till landtmarskalk vid 1723 års riksdag, lade han på denna förtroendepost en ovanlig moderation och oväld, utan att varken sluta sig till det holsteinska eller hessiska partiet, huru han ansågs mest böjd för det förra, till vilket han de första åren efter sitt inträde i rådet 1723 också vanligen anslöt sig. Så småningom kom han dock att allt fullständigare ansluta sig till Arvid Horns på en gång varsamma och fosterländska politik. Av en tillfällighet räddad från att, i likhet med sina meningsfränder, avsättas 1739, fortfor han att, sina grundsatser trogen, ingiva sin bestämda gensaga mot Hattarnas äventyrslystna politik ända till sin död den 7 oktober 1746 under de sista åren anslöt han sig till Åkerhielm.
Han erhöll grevlig värdighet 1731, var sedan 1722 gift med friherrinnan Ottiliana Wellingk.
