Gyllenhielm nr 7

Från Adelsvapen-Wiki

Vapensköld för friherrliga ätten Gyllenhielm

Friherrliga ätten Gyllenhielm nr 7 †

Friherrlig 1615-06-26, introd. 1625. † 1650-03-17.

Carl Carlsson Gyllenhielm
Carl Carlsson, adlad och friherre Gyllenhielm (naturlig son av hertig Carl, sedermera konung Carl IX i Sverige, och kammarjungfrun hos fru Sigrid Kyle på Sjösa Karin Nilsdotter, dotter av kyrkoherden i Östra Husby pastorat av Linköpings stift Nikolaus Andreæ och Karin Hansdotter), friherre till Bergkvara i Bergunda socken samt herre till Sundbyholm i Sundby socken, Karlberg i Solna socken och Kasby i Lagga socken.

Född i Nyköping den 4 mars 1574. Den unge Carl Carlsson, som han i början kallades, erhöll en vårdad uppfostran och adlades av sin farbroder, Johan III, 1592 med namnet Gyllenhielm 1595 sändes han till Frankrike och tjänade i tvenne år i de franska härarna, varunder han lyckades tillvinna sig Henrik IV:s synnerliga uppmärksamhet. Hemkallad till fäderneslandet, gjorde han sin fader många viktiga tjänster i kriget mot Sigismund. Till en början följde han hertigen till Finland och deltog i erövringen av Åbo slott, varefter han utnämndes till ståthållare i Stockholm, men kunde av brist på manskap icke förhindra, att Lasky, Sigismunds anhängare, satte sig i besittning av huvudstaden. Han sändes därpå av hertigen till Dalarne att resa denna landsorts allmoge mot Krister Horn, som med Upplands ryttare stod vid Västerås och ämnade sig till Sigismunds läger i Östergötland. Efter intagandet av Kalmar, vartill han genom sin tapperhet väsentligen bidrog, erhöll han av hertigen den halshuggne Johan Sparres gods Bergqvara som friherrskap, ehuru han icke upphöjdes till friherre förrän 1615.

Under Carl IX:s polska krig var han krigsöfverste och generallöjtnant i Livland. Han visade stor tapperhet, t. ex. vid Fellin, Karkus och Riga, men kunde icke hindra, att det illa befästa Wolmar föll i polackarnas händer 1601, varvid han och Jakob de la Gardie blev fångar.

Efter fem år utväxlades De la Gardie, men Carl Carlsson G. kvarhölls i ytterligare sju år. I samma mån Sigismunds motgångar ökades och hans förbittring mot svenskarna tilltog, blef äfven Carl Carlssons fängelse svårare. Slutligen inkastades han i en osund håla; järnfjättrar fästes kring hans fötter, och väder och vind fingo spela genom de usla väggarna. Aldrig, icke ens under den strängaste vinter, eldades rummet, och mången gång var fångens långa oputsade skägg helt och hållet islupet. I ett avseende var likväl hans fångenskap och hade tillåtelse att begagna bläck och papper. Det var under dessa långa år han sammanskref sin bok Schola Captivitatis, som innehåller sammanfattningen av hans begrundanden under fångenskapen, samt verkställde en översättning av Davids psalmer.

Omsider ljusnade hans öden. Carl IX hade dött, och Sigismund, som icke längre hade något skäl att genom Carl Carlsson G. plågande förbittra sin hatade farbror, lyssnade slutligen till de länge gjorda utväxlingsförslagen. Då Carl Carlsson G. gjorde sin avskedsuppvaktning hos prinsessan Anna, skänkte hon honom en bönbok: »Läsen uti den,» sade hon, »och tacken Gud för eder räddning, så väl ur frestelsen, som ur fängelset; beder för mig!»

Carl Carlsson G. återfick friheten i december 1613. Han blev 1616 fältmarskalk, 1617 riksråd samt generalguvernör över Ingermanland och Keksholms län och 1619 riksamiral. 1621 överförde han som flottans högste befälhafvare kungen och armén till Riga, som han sedan höll inspärradt från sjösidan. 1626 blockerade han Danzig och överförde 1630 kungen och armén till Tyskland. Det blev Carl Carlsson G.:s plikt att 1633 återföra konungens lik till Sverige. 1633–44 var den trogne Carl Carlsson G. en av Kristinas fem förmyndare. Såsom rådsherre utövade han dock aldrig något verksamt inflytande, icke ens i hvad som rörde det vapen, flottan, över vilket han som riksamiral förde befälet. Under sin svåra fångenskap hade han ådragit sig en sjuklig kropp, men bibehöll likväl ett gladt och fryntligt lynne, varande därjämte i hela sin vandel en föresyn av tro och ära.

Död barnlös på det av honom bebyggda och efter honom uppkallade Carlberg den 17 mars 1650 och begraven i Strengnäs domkyrka, där hans i Polen burna fotbojor ännu kvarhänga i hans grafkor. Carl Carlsson G. skrev utom ofvannämnda arbeten en själfbiografi på vers och historiska redogörelser.

Gift i maj 1615 på Stockholms slott med Christina Ribbing, dotter av riksrådet och riksskattmästaren Seved Svensson Ribbing nr 15 och Anna Eriksdotter Gyllenstierna af Lundholm nr 3.

Källa

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36. Denna artikel innehåller information och citat hämtade från Svenskt biografiskt handlexikon